Med alla underverk som modern medicin underlättar, skulle du förvänta dig att NHS skulle vara ganska uppmärksammad, tekniskt sett. Tyvärr verkar det motsatta vara sant, med NHS fast förankrad i sin position som världens största köpare av faxmaskiner. En märklig, för att inte säga olycklig, titel att inneha under 2000-talet.
En granskning, beställd av DeepMind Health (DMH), uppfattade det ynkliga tillståndet för underlägsen teknologi inom NHS, och beklagade att ”den digitala revolutionen till stor del har gått förbi” hälso- och sjukvården. Tillsammans med denna föråldrade är riklig desorganisation, med nyheten att i genomsnitt de flesta NHS-truster har cirka 160 olika datorsystem i drift internt.
Dessutom, när problem blossade upp, vilket de brukar göra när de använder faxmaskiner, tvingades läkare att ”tillverka sina egna tekniska korrigeringar”. Om detta låter tveksamt så är det för att det är det; Det har kommit in rapporter om proffs som använder smartphone-appar som Snapchat (av sexting/gimmicky filter) för att skicka konfidentiella patientskanningar till varandra.
Rapporten, som leddes av den tidigare liberaldemokratiska parlamentsledamoten Dr Julian Huppert, var sträng i sin rådgivande ton: ”Det är svårt att kritisera dessa individer”, började han, ”med tanke på att detta gör deras jobb möjligt. Men det här är helt klart ett osäkert, riskabelt och icke-reviderbart sätt att fungera och kan inte fortsätta.”
De senaste nyheterna är dock symptomatisk för en bredare professionell efterblivenhet när det gäller teknik.
I maj 2016 visade det sig att 30 % av arbetarna i Storbritannien ansåg att den ödmjuka faxen var ”nödvändig” på arbetsplatsen. Dessa maskiner, som är benägna att gå sönder och, ja, i allmänhet lämnas på efterkälken av teknikens framåtgående plågsamma angrepp, riskerar att bli inte bara arkaiska utan anarkiska. Låt oss lämna dem där de hör hemma. År 1978.
