Det är inte ofta som ett operativsystem dyker upp nästan färdigt, men det var vad som hände i januari 2007 med Windows Home Server (WHS). Även om arbetet med kodnamnet ”Q” eller ”Quattro” började 2004, tog det ytterligare tre år innan Bill Gates nämnde det i sitt CES-tal.
Plötsligt fick vi ett inhemskt operativsystem som lovade att inte bara hantera nätverkslagring utan också att automatiskt säkerhetskopiera all data på alla våra hemdatorer. Behöver du mer lagringsutrymme? Inga problem, lägg bara till ytterligare en hårddisk till lagringspoolen. Inget krångel över enhetsbokstäver eller att flytta data från en disk till en annan – det hanteras automatiskt. Dessutom kan du få åtkomst till alla dina hemfiler på distans via en webbläsare och till och med förvandla enheten till en webbserver som är värd för fotogallerier för vänner att se.
Nu, mindre än ett år efter att WHS först dök upp på radarn, är den redo att gå. WHS kommer i allmänhet att vara förinstallerat på en NAS-liknande enhet från en OEM-tillverkare eller systembyggare, men det är också tillgängligt att köpa i en systembyggarversion.
På ett självbyggt WHS-system är installationen av själva servermjukvaran okomplicerad – mycket mer lik Vistas praktiska tillvägagångssätt än komplexiteten i Server 2003, och ganska snabb också. I den här funktionen kommer vi att utforska funktionerna och fördelarna med en färdig WHS-installation, och hur du hanterar och ställer in programvaran för ditt hemnätverk.
Kontakt och konsol
WHS är strängt taget en superuppsättning av Windows Server 2003, även om ändringar i grossistledet har gjorts. Nya tjänster, såväl som ett nytt gränssnitt, har lagts till för att göra det mer lämpat för hushållsbruk och, till entusiasternas förtret, har många av de mer komplexa delarna tagits bort, framför allt Active Directory-stöd. När det gäller den genomsnittliga användaren kan han dock glömma allt detta. Alla mystiska adminverktyg är säkert gömda, med praktiskt taget allt du behöver exponerat i bara två element – den klientbaserade anslutningen och den serverbaserade konsolen.
När den väl är ansluten till nätverket måste du ställa in användarkonton för varje Windows-användare och sedan installera Home Server Connector på varje klient: installationsprogrammet kan hittas på servern eller köras från den medföljande CD:n.
När den väl har installerats administrerar Connector schemalagda säkerhetskopior och ger diverse varningar om nätverkshälsa, både på själva datorn och andra grundläggande problem på nätverket, såsom en misslyckad säkerhetskopiering eller inaktiverad Windows-brandvägg. Det är också hur du kommer till den andra huvudkomponenten – konsolen.
För det mesta körs WHS som en huvudlös enhet – ingen bildskärm, tangentbord eller mus – och du kommer inte att kunna ansluta dessa kringutrustningar till de flesta OEM-enheter. Istället sker administrationen via Home Server Console, antingen på en klientdator eller över en Remote Desktop-anslutning till servern. Det senare rekommenderas dock inte av den enkla anledningen att lansering av en Remote Desktop-session ger en varning om farorna med utforskande fiffel.
WHS erbjuder alla NAS-funktioner du kan förvänta dig, plus mycket mer som du inte skulle göra.
Den första av konsolens fyra flikar, Datorer och säkerhetskopiering, listar de datorer som är registrerade i nätverket, samt deras operativsystem (XP och Vista stöds) och deras säkerhetskopieringsstatus. Du kan också se, starta eller administrera manuella och automatiska systemsäkerhetskopieringar härifrån, eller ta bort klienter.
Användarkonton ger kontroll över att skapa nya användare och deras lokala och fjärråtkomstuppgifter. Trots Microsofts förkärlek för sådana saker finns det inget admin/begränsat användarparadigm, även om det finns ett gästkonto som kan inaktiveras.
