Hur tekniken förändrar hur gatukonst skapas och avnjuts

På en scen inför ett par hundra åskådare kl PromaxBDA:s The New Normal-evenemang – ett slags TED Talks för TV – graffitikonstnären Chu ger oss en guidad rundtur i Chutopia. Med en gest av båda armarna går han från att vara storleken på en ekorre till att vara höjden på en brontosaurus. Chutopia växer och krymper med honom.

Chutopia, naturligtvis, är inte en fysisk plats och Chu står faktiskt lika lång som han alltid gjort. Chutopia finns som en skapelse i Tilt Brush – Googles kreativa verktyg för HTC Vive. Det tog Chu ungefär fyra dagar att bygga staden, en plats som han säger skapades enbart för att förstöra, och medlemmar av publiken kommer att få sin chans att göra det senare.teknik_och_gatukonst_-_19

De som är oroliga för sådan hänsynslös förstörelse behöver inte oroa sig – han fick skapa föremål och former att se otroligt okomplicerat ut och snurrade runt den värld han skapade med avundsvärd lätthet. Tillfrågad av en publik att lösa den imaginära stadens lika imaginära brottsproblem, flyger han upp till himlen och målar en fladdermussignal – den sitter stolt bredvid en VR-morot som han skulpterade på himlen för att hjälpa en annan publik att ”se i mörkret” .

Chu får sällskap på scenen av Dr Lee Bofkin, VD för Global Street Art – ett företag som har som mål att marknadsföra konstformen runt om i världen. Till en början verkar detta som en udda dubbelakt: Bofkins verksamhet hyllar verklig konst, medan Chu – från och med detta ögonblick – förstör en virtuell värld. Bofkin hävdar att detta inte är ett så stort steg som det först kan verka. ”Det har funnits en överlappning mellan gatukonst och det digitala under en lång, lång tid”, berättar han senare. ”Det mesta gatukonst är till sin natur tillfällig, och den digitala filen är ofta den enda posten som varar, eftersom väggen försvinner, byggnaden rivs ner och ibland är allt du har kvar ett foto.”

Det är dessa fotografier som hans företag firar, och det är svårt att föreställa sig att hans verksamhet existerar utan den allestädes närvarande värld av sociala medier som vi alla nu ockuperar. Global Street Art har cirka 350 000 fans på sina olika sociala medieplattformar (”du måste vara mångfaldig”, säger Bofkin senare till mig). Med ett musklick, en serie egendomligt målade djur i Pachuca är plötsligt tillgänglig över hela världen – långt bortom den mexikanska stadens 276 000 invånare.teknik_och_gatukonst_-_16

”Vi har en enormt orättvis fördel genom att vi har allt det här innehållet vi kan dela, som ser helt fantastiskt ut, som folk inte bara vill se, utan inte får se så mycket”, förklarar Bofkin. Organisationen är stolt över att lyfta fram den blomstrande konstscenen i områden som du inte känner till. ”Vi skulle hellre vara de första som visar dig att det finns en gatukonstkultur i Afghanistan eller en liten stad i Indien”, säger han.

Under dagarna innan sociala medier var det en tuff process att dela gatukonst. När väggkonst väl upphörde att vara kyrkans enda förbehåll, säger Bofkin till mig, måste konstnärer vara sina egna begränsade publicister och fysiskt lägga ut fotografiska bevis runt om i världen. Allmänheten av sociala medier gör den processen mycket snabbare och mycket högre. ”Om du målar något fantastiskt eller något som verkligen fångar folks uppmärksamhet, spelar det ingen roll var i världen du målar det – om du har tillräckligt många följare för att ge det lite glädje, då kommer folk att se det .”

”Den digitala filen är ofta den enda posten som varar, eftersom väggen försvinner, byggnaden slås omkull och ibland är allt du har kvar ett foto.”

Och folk gillar det? Jag uttryckte det för Bofkin att gatukonst har en tendens att vara en aning splittrande. ”Jag skulle inte förvänta mig att jag skulle gilla det mesta av gatukonst”, säger han. Men han tror att sådan kritik snarare är en konversation när gatukonsten når 5 % av väggarna än de >0,1 % han uppskattar att det finns nu. ”Det är något vackert och värdefullt att få fler människor att delta och forma sitt eget offentliga rum. Den där demokratiseringen av hur ditt offentliga rum ser ut är värdefullt, även om du inte är ett fan av konstverket i sig. Den bakomliggande uttryckskulturen har ett inneboende värde i sig.”

Så bortom sociala medier, var kommer tekniken in i detta? Bofkin tror att det finns många sätt som Tilt Brush kan hjälpa rörelsen på. ”Jag tror att Tilt Brush är ett riktigt kraftfullt verktyg för att låta människor föreställa sig hur en målad stad skulle kunna se ut.” Och på en mer grundläggande nivå: ”Utan att lägga för mycket bakom sig är Tilt Brush väldigt roligt.”

Under hela dagen tittar jag på hur olika människor – under Chus ledning – tar på sig Vive-headsetet, besöker Chutopia och drar iväg till fullo. Vissa människor verkar ta upp det omedelbart; andra är mindre säkra, fysiskt limboing under sitt virtuella arbete för att undvika att välta det.teknik_och_gatukonst_-_3

”Teknikerna som används av Tilt Brush är mycket lika de tekniker jag använder och lär ut med aerosolen,” berättar Chu och förklarar att det handlar om att koordinera varje ben och muskel. ”Jag tror att det är inbyggt i alla ändå. Alla har rumslig medvetenhet, alla har lust att påverka världen på något sätt – det är en idealisk möjlighet.”

Chu designade Chutopia som som nämnts byggdes för att förstöras (”konstruktiv vandalism” är hur konstnären själv beskriver det). Har hans önskan gått i uppfyllelse? ”Krossad i bitar”, säger han förtjust. ”Till och med polisen har flyttat ut nu!” Det är dock okej, eftersom han har mycket mer att göra med det: ”Jag måste göra floden, det underjordiska systemet, dräneringen, bostadsområdet … jag skulle kunna fortsätta.” Vid den tiden representerade Chutopia bara 5 % av den maximala filstorleken som Tilt Brush tillåts.

”Dr Bofkins verksamhet har förvandlats av den lätthet med vilken statiska bilder kan delas via sociala medier, medan Chus skapande begränsas av tekniken som skapade den.”

Men att undersöka de två figurerna som delade scen fyra timmar tidigare ger en intressant kontrast: Dr Bofkins verksamhet har förvandlats av den lätthet med vilken statiska bilder kan delas via sociala medier, medan Chus skapande begränsas av tekniken som skapade den. Väldigt få människor har tillgång till en HTC Vive på grund av dess astronomiska prislapp på Kr759. ”För Tilt Brush och uppslukande konstverk finns det ingen ersättning för att faktiskt vara i det där 3D-utrymmet och sätta på Vive,” medger Bofkin. Han har rätt: det är en värld av skillnad mellan att utforska världen med headsetet och att titta på videoflödet eller bilderna i den här artikeln, även om jag är säker på att många verkliga graffitikonstnärer känner så om hur deras verk ses genom en dis av Instagram-filter också.teknik_och_gatukonst_-_21

Även om du har tillgång till en HTC Vive är det en tyvärr ensam upplevelse. Chutopia är i huvudsak en gated community, med bara en person som kan besöka åt gången. Alla andra är 2D-åskådare, tvingade att spionera via monitor. ”Även om VR fortfarande känns väldigt solo som en upplevelse, ge det ett år och vi vet alla att det kommer att förändras”, säger Bofkin. ”Headseten kommer att bli trådlösa, du kommer att kunna samarbeta med olika artister i realtid i samma virtuella utrymme även om du är fysiskt tusentals mil ifrån varandra. Virtual reality är helt klart en ganska soloupplevelse nu, men social virtual reality kommer att vara en riktigt intressant sak i framtiden.”

Chu håller med. ”Det är där det måste vara”, säger han. ”Jag tror att det är på allas radar. Om du har tre tusenlappars utrustning och du är den enda som kan se det… Jag menar, upptäck felet! Ingen kommer att vilja ha det i sitt hem, om bara en person kan le.”teknik_och_gatukonst_-_18

”Det finns en jämförelse med att VR är som CD-ROM, vet du? Det är som att Encarta släppte en CD-ROM som hade videor, bilder och ljud… det låter gammaldags. Men det här kommer att låta gammaldags om tre år. ’En kabel på ett headset?’”

Båda männen är övertygade om mediets framtid i alla fall, och särskilt Bofkin är stenhård på att VR behöver konst mer än konst behöver VR. ”När de bästa artisterna delar med sig av sitt innehåll får folk det äntligen. Om du eller jag hoppar på Tilt Brush gör vi slingrar och virvlar, och allt är roligt och spel, men du kan inte riktigt se vad folk gör med verktyget, säger han.

”Men lägg det i händerna på en riktigt kompetent artist, då ser folk hur det här kan vara otroligt. Det är därför VR behöver artister. När alla tar på sig headsetet och går genom Chus stadsbild får man verkligen den där wow-faktorn.”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.