Sanningen känns ibland som om det är ett ämne som liknar olja – alla är väldigt angelägna om att få tag på det, men det är ofta en bristvara. Vi verkar bli extra känsliga för frågor om sanning under de senaste åren. Var det till exempel sant, eller inte sant, att Saddam Husseins regim hade massförstörelsevapen? Många människors liv har hängt på svaret på det (vilket som helst). Eller överväg det senaste amerikanska valet. Det verkar troligt att resultatet avgjordes av rösterna från den stora del av den amerikanska befolkningen som tror att sanning är något som uppenbarats av Gud, inte av människan: till exempel sanningen om hur gammal jorden är, eller hur så många fossiler kom. att ligga runt.
Vi kanske fascineras av sanningen, men dess natur är fortfarande extremt svår att sätta fingret på, eller till och med prata om på något vettigt sätt. En del av problemet är att vi menar flera olika saker när vi använder ordet. I dagligt bruk får sanningen en moralisk aspekt – det är ett gott, något som det är din moraliska plikt att alltid berätta (förutsatt att du vet det). Om Johnny stal den sista pajen, och jag vet att han gjorde det, då måste jag säga det när jag frågas.
Denna sunda förnuftsuppfattning om sanning är oerhört viktig: vilket samhälle som helst skulle snabbt hamna i kaos om inte de flesta av dess folk berättade den här sortens sanning, för det mesta, om praktiska frågor, så att andra kunde lita på dem och agera effektivt. Om jag frågar ”regnar det i Edinburgh”, kan ditt svar påverka hur jag planerar att klä mig, och jag behöver att du berättar sanningsenligt för mig. Mycket utarbetat, en sådan version av sanning utgör grunden för våra system av lag och rättvisa. Men det är inte utan många djupa problem, och vad ”veta” egentligen betyder är bara ett av dem. Jag kanske var full när jag såg Johnny ta den där pajen, eller så trodde jag att han var hans onda tvilling.
I IT-branschen har vi en annan, ganska grundare föreställning om sanning som vi använder hela tiden, en som härrör från logik och i synnerhet från algebra som uppfanns av George Boole. I en mening är våra datorer faktiskt maskiner för att bearbeta sanning. Innehållet de manipulerar – oavsett om det förvaras i RAM, på disk, flyter över en nätverkskabel eller lyser på en bildskärm – består på den fysiska nivån av kvantiteter som laddning, spänning eller magnetiskt flöde, men på systemnivån där bearbetning sker behandla dessa alla som att de bara står för ett av samma två värden, Sant eller Falskt. Denna version av sanning har den enorma fördelen att du kan resonera om det sammanhängande: givet två påståenden av känt sanningsvärde kan du kombinera dem och veta om resultatet är sant.
Det är dock inte en särskilt tillfredsställande form av sanning för vardagen, eftersom den bara verkligen kan hantera världens framträdanden – det som lätt kan digitaliseras. En digitalkamera kan fånga Johnnys ansikte, men det finns ännu ingen enhet som kan digitalisera Johnnys avsikter eller mina övertygelser om dem, utan att vi diskuterar dem och skriver ner dem, och när vi väl gör det finner vi Boolesk algebra till väldigt liten nytta. Det finns också ett djupare problem med den booleska sanningen, vilket Alan Turing upptäckte. Skriv ett program som kommer att stanna om ett visst förslag är sant: om programmet inte stannar kan det bero på att förslaget är falskt eller för att du inte har väntat tillräckligt länge (och hur länge skulle det vara tillräckligt länge?). Sanningen är inte riktigt greppbar genom beräkning.
Filosofiprofessionen har givetvis ägnat en hel del möda åt att slå fast sanningen, men filosofernas slutsatser är utomordentligt nedlåtbara för de flesta tillfälliga läsare. Om du har läst Kripke, Putnam och Quine så har du redan lidit tillräckligt, så det är lika bra att jag inte har plats här för några hemska detaljer. Nej, den enda teorin om sanning som någonsin har kittlat mig är den naturalistiska, som hävdar att det verkligen finns en absolut sanning, och att den helt enkelt består av den totala konfigurationen av alla partiklar (utan att förutse vad dessa kan vara) som gör upp i universum, i varje ögonblick från Big Bang hela vägen in i framtiden och Big Whimper. Detta är ett ganska stort koncept, faktiskt det största konceptet som någonsin kan finnas. Det är så stort att ingenting eller ingen någonsin skulle kunna veta det. Det är så stort att du kanske tror, precis som jag, att det inte lämnar något utrymme för Gud, eller så kanske du föredrar att tro med Spinoza att det ’är’ Gud.
