Allt tjafs inom teknikbranschen just nu kring beröringsteknik. Mobiltelefoner har det, surfplattor har det och mycket snart kommer många bärbara och stationära datorer att ha det, tack vare Microsofts övergång till Windows 8. Men hur är det med Linux?
Det finns drag på gång för att anamma touch-teknik. För en tid sedan introducerade Canonical touch-kompatibel fönsterstorlek i form av ”kärlekshandtag”, och Unity-fronten ser ut som om den rör sig i rätt riktning. Startknapparna som går ner till vänster på skärmen är tillräckligt stora för att bekvämt knackas med ett finger, och Dash är på samma sätt tillmötesgående.
Utan drivrutiner kommer din distro inte att upptäcka tryckningar och gester alls, och du kommer att sitta fast med en fysisk mus och tangentbord för inmatning.
Andra distributioner antar nu ett liknande tillvägagångssätt. Fedoras moderna skrivbord erbjuder en liknande layout som Ubuntu, med en kolumn med stora programstarterikoner som körs på vänster sida av skärmen och en rutnätsbaserad rullande programstartare med ikoner i fingerstorlek. I teorin borde det vara möjligt att styra båda distroerna med en pekskärm. I praktiken är det dock inte så enkelt. För det första förutsätter detta att fungerande drivrutiner har utvecklats för enheten i fråga. Utan dem kommer din distro inte att upptäcka tryckningar och gester alls, och du kommer att vara fast med en fysisk mus och tangentbord för inmatning.
Även om drivrutiner finns, är touchbaserad kontroll osannolikt en tillfredsställande upplevelse. Rullnings- och zoomgester kan mycket väl fungera i OS-fönster och kärnapplikationer, som de gjorde på vår testplatta, en Samsung 700T, som vi installerade Ubuntu 12.04 LTS på. Det räcker dock inte att bara lägga till stöd för rullning och panorering. För en smidig beröringsupplevelse måste de centrala GUI-möblerna – till exempel stängnings-, minimera- och maximeraknapparna – också vara fingervänliga. Ingen Linux-distro vi har provat hittills erbjuder detta.
Textinmatning
Ett bra tangentbord på skärmen är också avgörande. Helst bör det visas automatiskt när redigerbara fält trycks på och försvinna när det är lämpligt, och det måste också vara lyhört. Ubuntu har ett tangentbord som heter Onboard förinstallerat. Den fungerar till en viss punkt, dyker upp och försvinner efter behov, och placerar om sig själv beroende på var texten skrivs in på skärmen.
Men även om det fungerar ganska bra att skriva in ett standarddokument, tyckte vi att det var mycket frustrerande att ange adresser och söktermer i Firefox. Problemet är att tangentbordet inte spelar bra med rullgardinsmenyn för autoslutförande, som föreslår termer medan du skriver. Så fort en meny dyker upp tar de fokus från tangentbordet och du måste trycka på tangentbordet en gång för att flytta tillbaka fokus, tryck sedan på en tangent för att ange en bokstav. Detta symboliserar hur touch fungerar, eller snarare inte, på Linux.
Pekplattor
Mycket mer framgångsrik än pekskärmsdrift är Linuxs stöd för multitouch-pekplattor. Apple var det första företaget som gjorde detta rätt med sina stora, knapplösa pekplattor och intuitiva gester för rullning, programbyte och mer.
Åtminstone i detta avseende har Linux användbart hårdvarustöd. Många av distributionerna i vårt Labs-test denna månad hämtade multitouch-pekplattan på vår huvudtestlaptop, vilket ger tvåfingrar rullning i webbläsaren och menylistorna, komplett med mjuka kinetiska animeringseffekter.
Ubuntu, Linux Mint, Fedora och openSUSE hade alla funktionen påslagen som standard, och med openSUSE kunde vi till och med anpassa gester och tilldela ett skrivbordsväxlingskommando till svep med två fingrar uppåt och nedåt. Som standard tog ett tryck med tre fingrar i Ubuntu upp de fingerstora ”kärlekshandtagen”, som används för att ändra storlek på fönster.
Dom
Kort sagt, det verkar som att Linux ännu inte helt har anammat världen av beröringsbaserade gester och OS-kontroll. Vissa element fungerar men på ett liknande sätt som Microsofts försök att ta till sig beröring före Windows 8, är det många som inte gör det. Detta är inte förvånande – med få pekskärmsdatorer i konsumenternas hem just nu, finns det få incitament för (ofta dåliga resurser) utvecklare av öppen källkod att fokusera på pekgränssnitt. När de väl blir mer utbredda betyder dock utvecklingen av öppen källkod att det inte kommer att dröja länge innan beröringsoptimerade versioner dyker upp. Det är faktiskt redan på färdplanen för framtida versioner av Ubuntu.
