Enligt kalendern på min kontorsvägg är det 2014. Men telefonen på mitt skrivbord tyder på att jag har fastnat på 1980-talet. Vad pågår? Är jag med i ett avsnitt av Ashes to Ashes? Nej – det som har föranlett min mentala tillbakablick är skärmbränning.
Alla som är gamla nog att komma ihåg de stora, skrymmande CRT-bildskärmarna vi använde förr i tiden – särskilt de förfärgade, gröna skärmarna – kanske kommer ihåg fenomenet som amerikaner refererar till som ”inbränning”.
Att kontinuerligt visa ett visst mönster, logotyp, ikon eller till och med bara OS-kommandoprompten på samma ställe kan skada fosforbeläggningen bakom skärmens yta så att den lämnar efter sig en permanent ”spökbild”.
Den som är gammal nog att komma ihåg de stora, skrymmande CRT-monitorer vi använde förr i tiden kanske kommer ihåg fenomenet som amerikaner kallar inbränning
Ungefär som effektiviteten hos lysrör bleknar med tiden, minskar effektiviteten hos ett katodstrålerörs fosforbeläggning något varje gång det används, så om ett ställe på skärmen var konstant upplyst, brändes bilden permanent in i den ljusemitterande ytan . Jag minns att jag nästan grät första gången detta hände med en av mina mycket dyra första generationens Sony SVGA-skärmar.
Lyckligtvis har många av oss glömt bort denna effekt, eftersom moderna LCD-paneler inte är föremål för den. Konstigt nog innehåller vissa bildskärmar och TV-apparater fortfarande i sina kretsar eller firmware olika knep för att bekämpa skärmbränning, som att upptäcka bilder med konstanta områden och flytta stötande bilder med en pixel eller två i slumpmässiga riktningar; Jag har ingen aning om varför deras skapare fortfarande känner behovet av denna försiktighetsåtgärd, eftersom skärmbränning är ett minne blott, eller hur? Tyvärr är detta inte fallet.
Telefoninbränning
Om du tittar på telefoner och surfplattor som säljs på huvudgatan och undersöker deras specifikationer noggrant, kommer du att märka att skärmar finns i två former: IPS (som står för in-plane switching) och AMOLED (active-matrix organic light- emitterande diod).
I sina mest grundläggande former använder IPS-tekniken en bakgrundsbelysning placerad bakom en variant av en traditionell LCD-panel, medan en AMOLED-skärm består av organiska lysdioder som i sig är ljusavgivande. Det finns olika typer av båda teknologierna, som Samsungs Super PLS (plane-to-line switching) och Super AMOLED Plus, men den underliggande tekniken är i stort sett densamma.
När det gäller för närvarande populära telefoner, tenderar Samsung att använda AMOLED-paneler på sina telefoner, liksom Nokia och Motorola, medan Apple ibland kritiseras för att använda IPS – en ”äldre” teknik – i sina enheter. Men är sådan kritik rättvis?
Faktum är att båda typerna av skärmar har för- och nackdelar. IPS-skärmar har bättre färgnoggrannhet och de kan visa vitare färger. På nackdelen kan de vara mer strömkrävande än AMOLED, som även kan göras tunnare, eftersom ingen bakgrundsbelysning krävs.
De svarta är bättre på en AMOLED-skärm, eftersom dess pixlar är avstängda och inte avger något ljus; IPS svarta pixlar försöker bara blockera bakgrundsbelysningen, med endast delvis framgång. AMOLED-skärmar är dock inte lika skarpa som IPS-paneler och kan vara svårare att läsa i starkt solljus. Enligt mig är dock det största problemet med AMOLED-skärmar att de lider av skärmbränna.
”O” i AMOLED
Problemet är ”O” i AMOLED-akronymen, som står för ”organisk”. De organiska föreningar som används i AMOLED-skärmar är polymerer eller sampolymerer, såsom polyfluoren (PFO) och polyfenylenvinylen (PPV), som båda bryts ned vid användning.
Detta beror delvis på det faktum att kemin som är involverad i att skapa elektroluminescensen är irreversibel, så de lysande pixlarna försämras när de förbrukas, som ett batteri. Dessa organiska material tenderar också att kristallisera – en effekt som förvärras vid högre temperaturer. Det är något att tänka på nästa gång din telefon blir varm när du spelar ett spel eller tittar på en video.
Det finns två huvudtyper av AMOLED-skärmar. Vissa har traditionella RGB-ränder, till exempel de du hittar på en LCD-skärm, som använder tre subpixlar per pixel. Andra har en PenTile-layout som använder en layout med två subpixlar av rödgröna och blågröna par.
Som ett resultat av denna struktur innehåller PenTile-skärmar dubbelt så många gröna subpixlar som röda och blåa, och eftersom det är de blå subpixlarna som bryts ned snabbast är PenTile-skärmar mindre mottagliga för skärmbränning än RGB-typen av AMOLED-skärmar.
PenTile är för övrigt en patenterad matrislayout som ägs av Samsung, även om det finns andra tillverkare som har licensierat den.
Så, hur påverkar denna skärmförsämring en typisk smartphone- eller surfplattaanvändare? Tja, om du lämnar din AMOLED-skärm påslagen medan den laddas – vilket är ett av alternativen på Android-inställningsskärmen – kommer du inom några veckor att se svaga bilder av ikonerna visas på din startskärm, med Android-programknapparna inbrända i din display.
Verkligt problem?
I dagligt bruk kanske detta inte märks, men om du tittar på skärmar med vit bakgrund – till exempel när du använder en minimalistisk ordbehandlare – ser du gula/bruna märken på skärmen. Det är inte bara att lämna skärmen på under laddning som orsakar problemet heller: föremål som bilvaggor, dockningsställ och till och med satellitnavigatorappar är också besvärliga.
Det här är inte ett problem du förväntar dig att stöta på i en förstklassig enhet som du kanske har betalat hundratals pund för, men det är ett problem som sällan nämns. När läste du senast en telefonrecension som täckte möjligheten att bränna skärmen? Eller när såg du senast telefonförpackningar eller en användarmanual som varnade dig för att skärmtekniken som används i enheten gör den mottaglig för skärmbränning?
Konsumenter måste få veta om den relativa bräckligheten hos AMOLED-skärmar, och att sådana telefoner och surfplattor inte bör lämnas med sina skärmar påslagna under långa perioder. Så läsare, sprid gärna ordet.
