Hur fel jag hade: Jag tog en extra kopia av Doom 3 från 2004, installerade den på en virtuell XP-maskin som kördes på mitt åttakärniga Mac Pro-skrivbord och startade sedan spelet. Jag gick till inställningssidan och bestämde mig för att vara ohjälpsam genom att ställa in allt på maximalt och svårast. Sedan satte jag mig ner för en seriös session med utomjordingar. Prestandan är exceptionell: jag skulle till och med gå så långt som att säga att den är bättre än hårdvaran jag körde den på 2004, men det här körs på en virtuell maskindel av en hypervisor-kontrollerad stationär dator, som själv körs ett helt främmande operativsystem som dess primära.
Det finns ingen stamning och ingen ryckighet, bara full hastighet, flytande 3D-ritning med hög upplösning, allt körs inom ett fönster på skrivbordet. Tryck
I mina ögon har en kritisk mur brutits med denna teknik. Fram till nu har virtualisering av skrivbordsoperativsystem alltid inneburit ursäkter för prestanda. Under det senaste året, med ankomsten av hypervisorer och de senaste styrkretsen, har dessa ursäkter fallit en efter en och hastighet har blivit en icke-fråga för vanliga applikationer. Det är nu enkelt att kopiera och klistra in filer, och du kan till och med integrera hela ditt programbibliotek och länkarna mellan filtillägg och källprogram, även mellan Mac och Windows, med hjälp av denna version av Parallels. Det betyder att du kan välja att öppna ett Excel-kalkylblad med Windows och Windows VM-värd i Mac OS X, eller öppna en PDF från Mac-skrivbordet med Adobe Acrobat på Windows, och få det att visas sömlöst på skrivbordet.
Den sista stötestenen, det sista stora problemet, var spel och 3D-stöd, och nu har man också fallit. Det är konstigt befriande att ha både stationära datorer och servrar att agera som VM-värdar – flytta runt dem, placera dem på en bärbar dator, släpp tillbaka dem på en server och gör det på ett OS-agnostiskt sätt. Framtiden är ljus och framtiden är virtuell dator.
