Jupiters inre funktioner är bland de mest lockande mysterierna i vårt solsystem. Även om planetens stora röda fläck och stormiga band är ikoniska, vet man lite om vad som ligger under. Nu, tack vare oöverträffade fynd från NASA:s rymdfarkost Juno, har vi en bättre uppfattning om vad som händer i kärnan av denna turbulenta titan.
Genom att använda gravitationsmätningar med hög precision har Juno tagit fram fynd som visar att de inre 96 % av planeten roterar ”som en fast kropp”, även om den är gjord av en extremt tät blandning av väte och helium. Innan du kommer till det här lagret av Jupiter finns det dock en enorm 3 000 kilometer atmosfär – de virvlande molnbanden som kan ses från ytan.
Detta senare fynd kan vara ett avgörande bevis för att ta reda på naturen hos Jupiters stormar. Det har varit oenighet om huruvida planetens band är ett vädersystem, jämförbart med jordens jetströmmar, eller om de är en aspekt av ett djupare sittande konvektionssystem som transporterar energi ut ur det inre. Utredningen med Juno pekar på det senare.
Studien publiceras i fyra separata artiklar i journal nature (1,2,3 och 4), som täcker planetens asymmetriska gravitationsfält, polära cykloner, atmosfäriska flöden och inre makeup. Fynden möjliggjordes på grund av Junos gravitations- och radiosensorer, förutom en svit av andra instrument. Juno passerade närmare planeten än någon annan rymdfarkost tidigare – ibland bara några tusen kilometer.
(Kredit: NASA)
I en av tidningarna mätte Alberto Adriani från Institutet för astrofysik och rymdplanetologi i Rom, Italien, och hans kollegor, cyklonerna vid Jupiters poler med hjälp av infrarött. I en första upptäckte de att dessa cykloner var i polygonala mönster, med åtta som omgav en central cyklon på nordpolen och fem runt en på sydpolen (som du kan se i blybilden).
Baserat på fynden, här är vad du skulle stöta på om du ramlade in i Jupiters yta: först skulle du falla genom 3 000 kilometer atmosfär, som skulle vara gjord av väte och helium, med spår av metan och ammoniak. När du kom närmare centrum skulle denna gas bli så tät att vätet skulle joniseras till en metallisk vätgas med en densitet nära vatten, och heliumet skulle kondensera till regn. Om du gjorde det ända till kärnan, skulle du hitta tryck tio miljoner gånger högre än jordens yta (lycka till att överleva i det) och en soppa av gaserna blandad med tungmetallstenar.
I ett skriftligt ackompanjemang till forskningen säger Jonathan Fortney, en astronom vid University of California Santa Cruz, att forskningen kan öppna dörrarna för att förstå mer om Jupiters mest ikoniska drag; det är den stora röda fläcken:
”När det gäller framtida arbete kan forskare använda rymdfarkosten Juno för att mäta djupet av stormar på Jupiter, såsom den stora röda fläcken, eller för att observera planetens svar på tidvatten som höjs av dess stora månar. Sådana analyser skulle ge ett ytterligare fönster in i Jupiters inre.”
Förra året släppte NASA bilder tagna av Juno av den stora röda fläcken – en storm som är större än hela jorden. Detta följdes av bilder av planetens molnformationer som såg ut ungefär som en postimpressionistisk målning. Oavsett vad som får Jupiter att ticka, är resultaten sublima.
Huvudbild: NASA
