Tanzanisk polis har nyligen meddelat att det finns en övervakningsgrupp som används för att identifiera och arrestera män som deltar i samkönade relationer. Huvudfokus för detta team med 17 medlemmar är att hitta och gripa förmodade homosexuella via deras onlinekonton på sociala medier.
Homosexualitet har varit olagligt i Tanzania sedan 1800-talet och är fortfarande straffbart med livstids fängelse. Den nuvarande presidenten, John Magufuli, har haft en stark (och skrämmande negativ) ställning till homosexualitet sedan valet 2015. Nationens senaste antigay-insats inrättades dock inte av honom, utan av Paul Makonda, den regionala kommissionären för Dar es Salaam, Tanzanias kommersiella huvudstad.
Truppen, organiserad av Makonda, kommer att söka på webbplatser för sociala medier efter ”inkriminerande” inlägg, videor och foton, med planer på att samla dem som den hittar senare i veckan. Detta initiativ har tydligen fått massivt stöd från tanzaniska medborgare, särskilt i Dar es Salaam.
LÄS NÄSTA: ”Öppen rasism” bryter inte mot Reddits regler, säger dess VD
Detta är dock bara ett kapitel i en lång historia om hbt-förtryck i Tanzania, där samkönade relationer fortfarande anses tabu och omoraliska.
Homosexuella relationer är olagliga i avsnitt 138A, 154, 155 och 157 i Tanzanias strafflag från 1945, och manliga relationer är straffbara med ett maximistraff på livstids fängelse. Lesbiska relationer är inte förbjudna på fastlandet i Tanzania, men de är i den halvautonoma regionen Zanzibar.
Det finns inga lagar mot diskriminering eller ens insatser i landet, och HBT-personer har ofta begränsad tillgång till bostäder, sysselsättning och sjukvård. Som ett resultat existerar HBT-gemenskapen i Tanzania mestadels i hemlighet.
LÄS NÄSTA: Denna AI påstår sig veta om du är gay eller direkt från ett fotografi
Makondas fokus på internet beror sannolikt på detta hemlighetsmakeri. Sociala medier har tillåtit frihet i personligt uttryck som många samhällen, inklusive HBT, inte har när de är offline. Kommitténs övervakning av sociala medier kommer att riva många människors enda tillgång till en accepterande gemenskap i sitt hemland.
När många sociala medietjänster annonserar sig själva som plattformar för uttryck, är det svårt att föreställa sig en regering som missbrukar systemet för att inkriminera sina medborgare, särskilt de utsatta medlemmarna i förtryckta grupper. Detta ifrågasätter ansvaret för dessa plattformar. Bör webbplatser för sociala medier ha skyldigheten att skydda sina användare från förtryck? Självklart borde det här jobbet helst falla på regeringen, men det är en olycklig realitet att så ofta inte är fallet. När staten misslyckas, borde det vara upp till tredje parter som sociala medieplattformar att trappa upp? Än så länge har det inte kommit några ord från någon av dessa webbplatser eller tjänster, även om flera medborgarrättsgrupper som Amnesty International offentligt har protesterat mot det.
Naturligtvis är den här frågan långt ifrån enkel – vi lever inte i en perfekt värld, och det är ännu inte klart hur mycket makt ett socialt media ens skulle ha i den här situationen. Vi får se var ansvarsskyldigheten ligger när den här historien fortsätter att utvecklas. Hittills har det inte kommit några ord om resultaten av denna kampanj, men Makonda har sagt att han förväntar sig att ”runda” hundratals.
